frostt

För första gången på så länge handlar det bara om mig.

Det finns ingen jagande rastlöshet längre, ingen bottenlös svärta i bröstkorgen, ingen grå sömnlöshet. Det trasiga som jag kände mig ansvarig att plåstra om, det dystra som jag ständigt drogs till - det är inte längre min börda.

Jag väntar inte längre på ett under eller på ett hisnande äventyr. De där kickarna som jag ständigt sökte, de tomma tidsfördrifterna, de fyller inte längre den funktion de tidigare gjorde. Och de svävande ursäkterna jag vände mig till i försvar, de naiva förhoppningarna, alla dessa ja, nej och kanske'n, oförmågan att bestämma sig... För varje dag vi lägger bakom oss känns allt mer och mer avlägset.

Jag är besluten, tacksam och lugn. Det handlar inte längre om vilken roll jag förväntas spela. Det handlar inte om imorgon, nästa vecka eller om ett par månader. Det handlar inte om att vänta på att saker och ting ska bli bättre. 

Det handlar om nu. Det handlar om mig. Det handlar om att fatta beslut, för sin egen skull. Det handlar om att besluta sig för att må bra, att utvecklas och att våga kämpa. Det handlar om att resa sig - för sin egen skull.

Jag reste mig för länge sedan. Nu är jag redo att gå vidare, utan att blicka tillbaka, utan att tveka.