052
en massa skolarbete. har varit alldeles för oansvarig alldeles för länge nu. fången.
051
fint baklängeshäng hos emma. promenad i vinterlandskap. värk i hjärtat efter en kamera som följeslagare. varm choklad och rostat bröd. fina fina emma. puls i djupsnö och det sneda perspektiv på staan från en utkiksplats. att långsamt återfå normal kroppstemperatur framför en brinnande brasa, med finaste moa och emma.
050
frankrikefrankrikefrankrike
049
048
emma
047
jag kan inte sova. jag kan inte tänka. jag kan inte ta itu med det jag borde. jag kan inte skriva något vettigt.
043
Jag vill aldrig flyta med strömmen igen. Jag är beredd att vada med vattnet upp till hakan, så länge jag kämpar för något jag tror på. Jag vill våga hoppas på livet - att det blir mer storslaget än jag kan föreställa mig. Jag vill kasta mig ut, ovetandes, utan föreställningar och bekväma halvsanningar. Jag vill inte förlika mig med den grå meningslösheten eller monotona tristessen på grund av rädslan för att misslyckas. Det största misslyckandet är att inte försöka. Det största misstaget är att inte våga drömma. Det största misstaget är att inte våga leva.
För det gör ont, att leva. Jag kommer att göra så många dumma val och frågan är om det någonsin finns ett "rätt" val?
Livet är det zombieliknande tillståndet du befinner dig i under bussturen på morgonen. Livet är det hastiga leendet du utbyter med en främling. Livet är förluster och vinster. Livet är besvikelser och överraskningar, kärlek och sorg, pommes frites och dötid framför tv:n, äventyr, ansvar och dumheter. Fylla och stunder av brutal realitet. Livet är att möta andra människor och att möta sig själv. Livet är att förlora sig själv och att hitta tillbaka. Livet är att gå runt i cirklar, att stå stilla, att springa. Livet är att famla blint och att söka en riktning. Livet är en innerlig kram, smärtan som äter upp dig inifrån, närheten i avståndet, längtan och leda. Oljud och tystnad. Mörker och ljus. Livet är de stunder inom dig som stannar kvar.
Livet är skrämmande. Livet är vardagligt. Livet är fantastiskt. Livet är så mycket mer än vad vi någonsin kan föreställa oss. Men framför allt:
Livet är ditt.
Så följ inte "bara" med strömmen.
042
jag saknar min kamera så att det värker i bröstet
Landet som inte längre är
År 2011 kom filmen Landet som inte längre är, ett filmprojekt där Peter Gerdehag under över 30 års tid följt livet vid en bondgård i Krokshult i Småland.
så fantastiskt vackert
041
040
du och jag, precis sådär.
en promenad
Så vi möttes ute i kylan. Vi gick strandpromenaden och pratade om intet. Det kändes så skönt när du gick vid min sida. Du gick i samma takt som jag och utan ord fick du mig att inse att du var villig att lyssna. Du orkade inte heller låtsas, inte just idag. Vi satte oss ner i en trappa som ledde ner mot älven. När jag tänt våra cigaretter nämnde jag ordet igen - ensamhet. Drog ett bloss och berättade om härvan av lösa trådar som var mitt liv. Jag bekände, högt för oss båda, om alla de verklighetsflykter jag sökt mig till. Jag berättade om hur mina allra svåraste förluster kramas alldeles för hårt vid de stunder då vardagen blir för alltför grå och monoton. Du satt stilla och lyssnade. Jag tömde mitt inre på svärta, ventilerat all min rastlöhet i ord. Först när jag tystnat tog du till orda. Din röst var mjuk och tröstande. Du förstod mig på det sätt jag behövde just då. Så pratade vi om känslan av ensamhet, om hur människor verkar spela roller, om hur så många människor som verkar må så dåligt, men samtidigt så bra. Orden, de var våra. Med dem bildade vi meningar som befäste vad vi kände, beskrev det som många människor inte vill låtsas om. I den stunden fann jag någon slags befrielse.
Medans vi satt där i trappen och pratade om ensamhet gick en äldre kvinna förbi. Hon stannade till och tittade på oss, bröt sig in i vår lilla bubbla av samförstånd. Sekunden innan hon tog till ord hann jag reflektera över om hon tänkte anmärka på cigaretten i min hand, på äkta surtant-manéer. Men hon log ett varmt leende och sade något om hur vacker världen var. Vi utbytte några ord om naturen och vädret innan hon gick vidare. Det var ett ett kort, men väldigt finstämt möte. Rätt snart såg vi hennes gestalt röra sig i vår riktning igen. När hon kom fram till oss berättade hon att vägen hon gått inte var upplogad. Hon sade att det var tungt att gå genom snön, och att en gammal människa med sköra ben inte har orken att pulsa upp nya vägar. Vi utbytte några fler trevande ord och så gick hon vidare. Vi reste oss också för att fortsätta. Kylan hade krupit sig in under kläderna och gjode musklerna stela. Du frågade vilket håll vi skulle gå. Den väg kvinnan valt bort var fantastiskt vacker i det röda skymningsljuset. Så vi fortsatte längs strandpromenaden, tog in på den stig som kvinnan inte orkat gå. Vi gick på skaren, ibland tvingades vi pulsa. En ensams människas fotspår skar som en räls över snötäcket. Ibland sjönk våra fötter ner i det djupa groparna orsakats av denna människas tyngd. Jag tyckte det var så vackert, vyn från vår promenadstig - det skumma ljuset, det tjocka snötäcket, den gula bron, ljusen från andra sidan älven. Jag ångrade mig inte en sekund. Där och då insåg jag att okända stigar och oplogade vägar är vad som för oss människor närmare livet. En äkta vän vid sin sida är ovärderligt när man söker sig genom ett mörker eller upptäcker en ny kontinent.
När vi skildes åt kände jag mig fri. Jag frös om mina händer. Den skarpa, kalla luften till trots - det var lätt att andas igen.
Jag vill tacka dig för den promenaden, alltför ofta glömmer jag bort att tala om för dig hur värdefull du är. Tillsammans med en vän som dig är jag beredd att pulsa fram fler stigar i tjocka snötäcken. Vår promenad fick mig att längta efter att vandra genom djupa regnskogar, torra öknar och tomma gator när resten av världen sover. Den stunden fick mig att inse precis hur underbart livet kan vara - om man bara vågar gå sin egen väg.
1 januari 2012
livet känns bra. spontant. fint baklängeshäng och diskande efter nyårsfirandet.
just nu dricker jag te och upptäcker emil jensen. 2012 börjar bra.
039
familj
