033
african by heart
032
sanna näsströms bild
031
kvällens sysselsättning: rita till radiohead
kvällens måste-göras: skriva EOS-rapporten
kvällens ledord: CARE
kvällens måste-göras: skriva EOS-rapporten
kvällens ledord: CARE
insikt
jag är tillbaka. jag är utslagen. fyfan för influensa.
men vad kan man att förvänta sig efter att man ofrivilligt dygnat på en flygplats i wien?
hela resan var underbar. och italien var F-A-N-T-A-S-T-I-S-K-T!
finns inte ord att beskriva allt vi varit med om.
alla möten med dessa fantastiska människor, regissören pietro, själva uppsättningen, arbetet med teatern, hotellet, ja, för att inte nämna hotellfrukosten (OCH DEN ASHÄFTIGA BRÖDROSTEN!!!). Den fruktansvärt vackra staden bologna, alla bilturer med fartgalna italienare, allsång till "alla gillar brudar" i jans bil, fan, alla dessa moments, en ros på hotellrummet, my first, faboulus italian-afghanistan pizza, den dagliga promenaden genom san lazzaro till studion med den rätta musiken i öronen, att dela rum med världens underbaraste jälva sär och fina elina som man kan diskutera just kids med, middag på hotellet, lite styr här och där, lite truth or dare, barhäng på sportivo och margaritas med skönaste italienarna, fina samtal, "partyt" som mest liknade ett underbart mellanstadiediscot. hundratals espressos, att förlora sig själv i känslan, att få lära känna människor som fem dagar tidigare var främlingar. att blåsa såpbubblor i ett främmande land, att luta sig ut genom ett fönster för att känna regnet mot ansiktet. att träffa människor som verkligen brinner för något, på riktigt. att få ägna sig åt något som känns viktigt.
att bara få andas en annan slags luft, se en annan slags vardag, vara i ett annat land, vara i en annan sanning.
jag är så jävla tacksam.
och nu jag är tillbaka. rädslan för att sugas in i den grå vardagen och bara tyna bort igen, den river runt i mig. när vi landade i skell hörde jag någon som sa: vi är hemma.
då tänkte jag nej, detta är inte mitt hem. detta är en vardag som jag själv inte valt. och världen är så mycket större än vad denna vardag låter oss tro. Jag tillät mig själv att sitta fast, för att jag inte kunde föreställa mig att saker kunde se ut på ett annat sätt. Men nu vet jag.
jag är så jävla tacksam.
men vad kan man att förvänta sig efter att man ofrivilligt dygnat på en flygplats i wien?
hela resan var underbar. och italien var F-A-N-T-A-S-T-I-S-K-T!
finns inte ord att beskriva allt vi varit med om.
alla möten med dessa fantastiska människor, regissören pietro, själva uppsättningen, arbetet med teatern, hotellet, ja, för att inte nämna hotellfrukosten (OCH DEN ASHÄFTIGA BRÖDROSTEN!!!). Den fruktansvärt vackra staden bologna, alla bilturer med fartgalna italienare, allsång till "alla gillar brudar" i jans bil, fan, alla dessa moments, en ros på hotellrummet, my first, faboulus italian-afghanistan pizza, den dagliga promenaden genom san lazzaro till studion med den rätta musiken i öronen, att dela rum med världens underbaraste jälva sär och fina elina som man kan diskutera just kids med, middag på hotellet, lite styr här och där, lite truth or dare, barhäng på sportivo och margaritas med skönaste italienarna, fina samtal, "partyt" som mest liknade ett underbart mellanstadiediscot. hundratals espressos, att förlora sig själv i känslan, att få lära känna människor som fem dagar tidigare var främlingar. att blåsa såpbubblor i ett främmande land, att luta sig ut genom ett fönster för att känna regnet mot ansiktet. att träffa människor som verkligen brinner för något, på riktigt. att få ägna sig åt något som känns viktigt.
att bara få andas en annan slags luft, se en annan slags vardag, vara i ett annat land, vara i en annan sanning.
jag är så jävla tacksam.
och nu jag är tillbaka. rädslan för att sugas in i den grå vardagen och bara tyna bort igen, den river runt i mig. när vi landade i skell hörde jag någon som sa: vi är hemma.
då tänkte jag nej, detta är inte mitt hem. detta är en vardag som jag själv inte valt. och världen är så mycket större än vad denna vardag låter oss tro. Jag tillät mig själv att sitta fast, för att jag inte kunde föreställa mig att saker kunde se ut på ett annat sätt. Men nu vet jag.
jag är så jävla tacksam.
