frostt

jag har bestämt mig för att försöka komma ned på jorden.

Jag kan inte sluta tänka på dagen då jag ringde dig och berättade att jag kände mig ensam. Jag undrade om du vill följa med ut på en promenad och ta en cigg, som en ursäkt för att få prata. Du sade ja, på ett sätt som skvallrade om hur du gått runt hemma och väntat på att dagen skulle börja.
Så vi möttes ute i kylan. Vi gick strandpromenaden och pratade om intet. Det kändes så skönt när du gick vid min sida. Du gick i samma takt som jag och utan ord fick du mig att inse att du var villig att lyssna. Du orkade inte heller låtsas, inte just idag. Vi satte oss ner i en trappa som ledde ner mot älven. När jag tänt våra cigaretter nämnde jag ordet igen - ensamhet. Drog ett bloss och berättade om härvan av lösa trådar som var mitt liv. Jag bekände, högt för oss båda, om alla de verklighetsflykter jag sökt mig till. Jag berättade om hur mina allra svåraste förluster kramas alldeles för hårt vid de stunder då vardagen blir för alltför grå och monoton. Du satt stilla och lyssnade. Jag tömde mitt inre på svärta, ventilerat all min rastlöhet i ord. Först när jag tystnat tog du till orda. Din röst var mjuk och tröstande. Du förstod mig på det sätt jag behövde just då. Så pratade vi om känslan av ensamhet, om hur människor verkar spela roller, om hur så många människor som verkar må så dåligt, men samtidigt så bra. Orden, de var våra. Med dem bildade vi meningar som befäste vad vi kände, beskrev det som många människor inte vill låtsas om. I den stunden fann jag någon slags befrielse.

Medans vi satt där i trappen och pratade om ensamhet gick en äldre kvinna förbi. Hon stannade till och tittade på oss, bröt sig in i vår lilla bubbla av samförstånd. Sekunden innan hon tog till ord hann jag reflektera över om hon tänkte anmärka på cigaretten i min hand, på äkta surtant-manéer. Men hon log ett varmt leende och sade något om hur vacker världen var. Vi utbytte några ord om naturen och vädret innan hon gick vidare. Det var ett ett kort, men väldigt finstämt möte. Rätt snart såg vi hennes gestalt röra sig i vår riktning igen. När hon kom fram till oss berättade hon att vägen hon gått inte var upplogad. Hon sade att det var tungt att gå genom snön, och att en gammal människa med sköra ben inte har orken att pulsa upp nya vägar. Vi utbytte några fler trevande ord och så gick hon vidare. Vi reste oss också för att fortsätta. Kylan hade krupit sig in under kläderna och gjode musklerna stela. Du frågade vilket håll vi skulle gå. Den väg kvinnan valt bort var fantastiskt vacker i det röda skymningsljuset. Så vi fortsatte längs strandpromenaden, tog in på den stig som kvinnan inte orkat gå. Vi gick på skaren, ibland tvingades vi pulsa. En ensams människas fotspår skar som en räls över snötäcket. Ibland sjönk våra fötter ner i det djupa groparna orsakats av denna människas tyngd. Jag tyckte det var så vackert, vyn från vår promenadstig - det skumma ljuset, det tjocka snötäcket, den gula bron, ljusen från andra sidan älven. Jag ångrade mig inte en sekund. Där och då insåg jag att okända stigar och oplogade vägar är vad som för oss människor närmare livet. En äkta vän vid sin sida är ovärderligt när man söker sig genom ett mörker eller upptäcker en ny kontinent.

När vi skildes åt kände jag mig fri. Jag frös om mina händer. Den skarpa, kalla luften till trots - det var lätt att andas igen.
Jag vill tacka dig för den promenaden, alltför ofta glömmer jag bort att tala om för dig hur värdefull du är. Tillsammans med en vän som dig är jag beredd att pulsa fram fler stigar i tjocka snötäcken. Vår promenad fick mig att längta efter att vandra genom djupa regnskogar, torra öknar och tomma gator när resten av världen sover. Den stunden fick mig att inse precis hur underbart livet kan vara - om man bara vågar gå sin egen väg.

att vara förälskad är som att befinna sig på den översta våningen i en brinnande skyskrapa.
du har två alternativ

A)
du kastar dig ut
faller i en ändlös sekund, ett skälvande andetag
hisnande springer blodet ut i varje cell, du är levande, du viskar

jag älskar dig

för att i nästa sekund krossas mot verkligheten

 

B)
du brinner inne,
långsamt smeks du av de heta lågorna
de slickar dig sönder och samman
det enda som känns är den svarta smärtan,
kolet som tränger in genom din hudvävnad, griper tag i varje frisk tanken
du andas stötvis, andas in doften av bränt kött
de förtvinade orden dör ut på spruckna läppar
du sväljer den sista stoltheten

för att i nästa sekund vakna upp ur drömmen

kvällens sysselsättning: rita till radiohead
kvällens måste-göras: skriva EOS-rapporten
kvällens ledord: CARE

jag är tillbaka. jag är utslagen. fyfan för influensa.
men vad kan man att förvänta sig efter att man ofrivilligt dygnat på en flygplats i wien?

hela resan var underbar. och italien var F-A-N-T-A-S-T-I-S-K-T!
finns inte ord att beskriva allt vi varit med om.
alla möten med dessa fantastiska människor, regissören pietro, själva uppsättningen, arbetet med teatern, hotellet, ja, för att inte nämna hotellfrukosten (OCH DEN ASHÄFTIGA BRÖDROSTEN!!!). Den fruktansvärt vackra staden bologna, alla bilturer med fartgalna italienare, allsång till "alla gillar brudar" i jans bil, fan, alla dessa moments, en ros på hotellrummet, my first, faboulus italian-afghanistan pizza, den dagliga promenaden genom san lazzaro till studion med den rätta musiken i öronen, att dela rum med världens underbaraste jälva sär och fina elina som man kan diskutera just kids med, middag på hotellet, lite styr här och där, lite truth or dare, barhäng på sportivo och margaritas med skönaste italienarna, fina samtal, "partyt" som mest liknade ett underbart mellanstadiediscot. hundratals espressos, att förlora sig själv i känslan, att få lära känna människor som fem dagar tidigare var främlingar. att blåsa såpbubblor i ett främmande land, att luta sig ut genom ett fönster för att känna regnet mot ansiktet. att träffa människor som verkligen brinner för något, på riktigt. att få ägna sig åt något som känns viktigt.
 att bara få andas en annan slags luft, se en annan slags vardag, vara i ett annat land, vara i en annan sanning.
jag är så jävla tacksam.

och nu jag är tillbaka. rädslan för att sugas in i den grå vardagen och bara tyna bort igen, den river runt i mig. när vi landade i skell hörde jag någon som sa: vi är hemma.
då tänkte jag nej, detta är inte mitt hem. detta är en vardag som jag själv inte valt. och världen är så mycket större än vad denna vardag låter oss tro. Jag tillät mig själv att sitta fast, för att jag inte kunde föreställa mig att saker kunde se ut på ett annat sätt. Men nu vet jag.
jag är så jävla tacksam.

ber om ursäkt för dåli update.
-jag har sjungit julsånger. jag har mött ännu en fin, främmande människa - på bussen tom! jag har sett min bild upphängd på ett galleri. jag har dansat, gjort bort mig och skrattat. jag har totalt ignorerat det faktum att julen är mindre än tre dagar bort. högtiden är ändå så överhypad nu för tiden.

midsommarnatten 2010

jag har hostat, hostat, hostat och hostat tills det känts som om mina lungor ska lämna kroppen, flyga ut genom luftstrupen. jag har stannat hemma från skolan. jag har varit trött. jag har skrattat. jag har känt mig inspirerad, för första gången på en evighet. jag har tittat på fotografier. jag har sprungit till bussen. jagjagjagjag. 
jag har insett saker, blivit påmind om saker jag behöver bli påmind om. jag har fått ett brev. jag har skickat in ett foto till en tävling. nonsens i've been up to.

frihet

höst. känslan av att vara på väg bort, men veta att man står helt stilla. jj och catpower. jag vill nypa mig i armen, hårt, för att se till så att jag inte sover, sover bort livet. tänk på livet. tänk på livet. tänk på livet. det blir som ett mantra. tänk inte. lev. att leva tills det gör ont. hur gör man det?

idag klev jag på bussen, utan att egentligen åka nånstans. avskärmad från världen som passerade på andra sidan fönsterglaset. det var helt pointless, bara slöseri med tid. jävligt underbart.

klockan snart halv ett. ögonlock tunga, trötta muskler. hänger med nick drake och drömmer mig bort.

jag förstår inte.
jag förstår verkligen inte. jag är så trött, så trött..... så trött att jag går miste om ett pyamasparty, på en lördagkväll. åhhhhhhhhhhhhhh...........!
jag orkar inte. vill bara ha kul, vill vara pigg, vill dansa, skratta, snubbla!!!


förövrigt - 100 år kvar tills studiebidraget landar i fickan. haaaarrrschhh.

Att misstänka något
Att verkligen undra, med en konstig känsla i magen
Att inte veta om känslan är bra eller dålig
Att få sin undran bekräftad
Att veta att det inte borde röra en i ryggen
Att bestämma sig för att det inte rör en i ryggen
Att le och vara uppriktigt glad för någon annans skull

Att inte veta vad man egentligen har gjort
Att inte veta vad man gör
Att ligga med fötterna på kudden och huvudet bland molnen, precis som pippi
Att vara upprymd, orolig, längtansfull
Att få hjälp av underbara vänner
Att inte veta någonting
förutom att man skakar rumpa till enformig house
på en strand, i en stad man inte borde befinna sig i
Att inte tänka på något
Att bry sig om allt
Att möta en människas blick under ljuset från gatlampor, omringad av höstmörker
Att följa sin vänner, gata efter gata, mitt i natten, på jakt efter en taxi
Att frysa arslet av sig, liggandes på asfalt med trasiga hörlurar i öronen
Att crasha i en utlånad studentlägenhet
Att somna så fort kinden nuddar kudden och vakna med huvudet fullt av bomull
Att missa en buss men träffas av ett möte
Att köpa frukost för sextiotvå kronor men inte orka bry sig
Att åka hem, tvätta kläder, baka scones i ett zombieliknande tillstånd
Att älska sin familj
Att låtsas att allt är okej

-ett litet äventyr under sommarens sista dagar