Slumpen

Väckaren ringde klockan kvart i sju, trots att hon hade sovmorgon. Kvällen innan hade hon beslutat sig för att ta en tidig springtur och njuta av den kyliga höstmorgonen.
När signalen väl ringde slog hon på snoozeknappen. Tre gånger. Tröttheten var närmast förlamande. Hon struntade i att vara duktig och unnade sig en sovmorgon. Klockan var halv åtta när hon till slut tog sig ur sängen. I ett zombieliknande tillstånd vandrade hon ut till köket och rostade två mackor. Hon drack kaffet i lugn och ro, bläddrade förstrött i tidningen. Hon hade gott om tid. Det fanns för en gångs skull tid att fundera på ingenting och slött betrakta hur vinden lekte i rönnens trädkronor på gården utanför. Sakta försvann tröttheten. Hon bestämde sig för att ta ett varmt bad. Klockan var ju ändå bara åtta och hennes första lektionen började 09.25.
Att blåsa håret, lägga på sminket och ett slarvigt och fåfängt försök att locka luggen slukade plötsligt den sista halvtimmen. Klockan var 09.00 och hon hittade inga rena sockar. Klockan var fem över nio och hon hade just satt på sig ett jeanspar hon hittat efter ett panikartat letande i kaoset som var hennes sovrum. Klockan var tio över nio. Flickan insåg att hon inte alls hade gott om tid. Hon skulle komma försent igen.
 
Det kändes som världens nederlag. Försenad igen, fjärde gången morgonen i rad. I ren panik bad hon sin pappa att skjutsa henne till skolan. Han ställde upp, som han alltid gör. Mannen gick i förväg ner mot garaget medans flickan sprang runt i huset och samlade ihop sina skolböcker. Hon struntade i att knyta skosnörena, låste hastigt dörren bakom sig och rusade sedan ner mot garageplanet. Morgonluften var kylig men den gröna lacken blänkte i solskenet. Hon öppnade dörren och slängde sig in i bilen. Efter en snabb blick i sidospegeln konstaterade hon att tiden hon slösat på att fixa luggen varit bortkastad. Ett klickande ljud när de båda satte på sig bilbältet och så rullade bilen ned för uppfarten. Flickan lutade sig fram för att leta efter något i sin tygkasse just när de nådde korsningen. Hon skymde sikten för en sekund, och nästan reflexartat släppte hennes pappa kopplingen och trampade på gaspedalen. De körde ut på huvudleden. Det handlade om sekunder, centimetrar och vardagens aningslösa vårdslöshet.
Långtradaren körde i full fart. Flickan uppfattade en rörelse i ögonvrån, men hon hann inte reflektera. Hon skrek inte. Hon förstod bara undermedvetet att kollisionen var ett iskallt faktum. Långtradaren var på väg rakt in i henne. Hennes pappa hann inte ens bromsa, insikten skulle nå honom just efter att ögonblicket passerat.
 
Men lastbilschaffören var klarvaken. Han såg allt hända och hann reagera. Han väjde en knapp halvmeter. Det väldiga fordonet körde utanför körbanan och lyckades undvika den gröna personbilen med några centimeter. Allt hände så snabbt, ofattbart snabbt.
 
Tystnaden i bilen var kompakt. Det hade handlat om sekunder, centimetrar och vardagens aningslösa vårdslöshet. Det hade handlat om att komma i tid till skolan. Det hade handlat om ett par rena sockar, om att hitta historieboken, om en lugg som var åt helvete. Det var båda så stressade när bilen rullade ned för uppfarten till radhuslängan. Nu spred sig chocken som en förlamning i flickans kropp. Det var så svårt att förstå.
 
Slumpen.
 
 
 

057

För första gången på så länge handlar det bara om mig.
Det finns ingen jagande rastlöshet längre, ingen bottenlös svärta i bröstkorgen, ingen grå sömnlöshet. Det trasiga som jag kände mig ansvarig att plåstra om, det dystra som jag ständigt drogs till - det är inte längre min börda.
Jag väntar inte längre på ett under eller på ett hisnande äventyr. De där kickarna som jag ständigt sökte, de tomma tidsfördrifterna, de fyller inte längre den funktion de tidigare gjorde. Och de svävande ursäkterna jag vände mig till i försvar, de naiva förhoppningarna, alla dessa ja, nej och kanske'n, oförmågan att bestämma sig... För varje dag vi lägger bakom oss känns allt mer och mer avlägset.
Jag är besluten, tacksam och lugn. Det handlar inte längre om vilken roll jag förväntas spela. Det handlar inte om imorgon, nästa vecka eller om ett par månader. Det handlar inte om att vänta på att saker och ting ska bli bättre. 
Det handlar om nu. Det handlar om mig. Det handlar om att fatta beslut, för sin egen skull. Det handlar om att besluta sig för att må bra, att utvecklas och att våga kämpa. Det handlar om att resa sig - för sin egen skull.
Jag reste mig för länge sedan. Nu är jag redo att gå vidare, utan att blicka tillbaka, utan att tveka.
 
 
Du är ingenting.

056


sommar med de finaste,


FLIMMER


båtvik -2011

055

dags att bli positiv.
idag gick jag till banken och tog tag i problemen som uppstår när man tappar bort sitt bankkontokort.
idag var en vacker vårdag då snöflingor som föll som skimmer från hustaken. jag delade det finaste leende med en gammal man på andra sidan gatan, för vi var precis lika förtjusta över det vackra solskenet.
idag hämtade jag ut framkallningar och reste tillbaka i tiden, till italien och sommarlov.
idag gick emma och jag runt på allmosan. där hittade jag en liten läderinbunden bok med användbara fraser på engelska, tyska, franska och italienska, för endast tio kronor. tänkte att den kan vara användbar inför framtiden.


054

åh. allt i mitt liv känns halvfärdigt, hissat på halvstång, hängandes lite på sniskan, ur fokus.
för tillfället skjuter jag halvstädade rum, borttappade kontokort och viktiga skolarbeten åt sidan, och hänger mig istället åt kurt vile, låter mig bli tröstad.
fan att jag aldrig vet vad jag vill. fan att jag alltid tvivlar på mig själv. fan att jag aldrig tar tillfällen i akt. fan för att allt ska bli så jävla svårt. fan att jag aldrig nöjer mig. fanfanfan. fan för all denna förvirring. fan för att jag valde fel gymnasielinje. fan för att jag inte bara tar mig själv i kragen och har kul istället för att bara.... inte veta.

000

och mellan paragraferna som bestämmer över mänskligt beteende
växte en längtan

053



ligger på golvet, försöker fördela rätt mängd uppmärksamhet mellan franska verb, rostmackor, facebook och drömmar om sommarn och allt vad det innebär. det stavas simultanförmåga. eller brist på disciplin. någon gång ikväll ska jag krypa ner i sängen och somna med matteboken uppslagen mot ansiktet. man minns tydligen bäst det man läser just innan man somnar.
det jag vill säga med detta är att jag försöker, försöker leka studiemotiverad. men jag skulle tippa att jag ligger ungefär 8 på en 20-gradig skala.

053

jag har bestämt mig för att försöka komma ned på jorden.

052


en massa skolarbete. har varit alldeles för oansvarig alldeles för länge nu. fången.

051



fint baklängeshäng hos emma. promenad i vinterlandskap. värk i hjärtat efter en kamera som följeslagare. varm choklad och rostat bröd. fina fina emma. puls i djupsnö och det sneda perspektiv på staan från en utkiksplats. att långsamt återfå normal kroppstemperatur framför en brinnande brasa, med finaste moa och emma.

050








frankrikefrankrikefrankrike

049


048


emma

047


jag kan inte sova. jag kan inte tänka. jag kan inte ta itu med det jag borde. jag kan inte skriva något vettigt.

RSS 2.0