frostt

Jag kan inte sluta tänka på dagen då jag ringde dig och berättade att jag kände mig ensam. Jag undrade om du vill följa med ut på en promenad och ta en cigg, som en ursäkt för att få prata. Du sade ja, på ett sätt som skvallrade om hur du gått runt hemma och väntat på att dagen skulle börja.
Så vi möttes ute i kylan. Vi gick strandpromenaden och pratade om intet. Det kändes så skönt när du gick vid min sida. Du gick i samma takt som jag och utan ord fick du mig att inse att du var villig att lyssna. Du orkade inte heller låtsas, inte just idag. Vi satte oss ner i en trappa som ledde ner mot älven. När jag tänt våra cigaretter nämnde jag ordet igen - ensamhet. Drog ett bloss och berättade om härvan av lösa trådar som var mitt liv. Jag bekände, högt för oss båda, om alla de verklighetsflykter jag sökt mig till. Jag berättade om hur mina allra svåraste förluster kramas alldeles för hårt vid de stunder då vardagen blir för alltför grå och monoton. Du satt stilla och lyssnade. Jag tömde mitt inre på svärta, ventilerat all min rastlöhet i ord. Först när jag tystnat tog du till orda. Din röst var mjuk och tröstande. Du förstod mig på det sätt jag behövde just då. Så pratade vi om känslan av ensamhet, om hur människor verkar spela roller, om hur så många människor som verkar må så dåligt, men samtidigt så bra. Orden, de var våra. Med dem bildade vi meningar som befäste vad vi kände, beskrev det som många människor inte vill låtsas om. I den stunden fann jag någon slags befrielse.

Medans vi satt där i trappen och pratade om ensamhet gick en äldre kvinna förbi. Hon stannade till och tittade på oss, bröt sig in i vår lilla bubbla av samförstånd. Sekunden innan hon tog till ord hann jag reflektera över om hon tänkte anmärka på cigaretten i min hand, på äkta surtant-manéer. Men hon log ett varmt leende och sade något om hur vacker världen var. Vi utbytte några ord om naturen och vädret innan hon gick vidare. Det var ett ett kort, men väldigt finstämt möte. Rätt snart såg vi hennes gestalt röra sig i vår riktning igen. När hon kom fram till oss berättade hon att vägen hon gått inte var upplogad. Hon sade att det var tungt att gå genom snön, och att en gammal människa med sköra ben inte har orken att pulsa upp nya vägar. Vi utbytte några fler trevande ord och så gick hon vidare. Vi reste oss också för att fortsätta. Kylan hade krupit sig in under kläderna och gjode musklerna stela. Du frågade vilket håll vi skulle gå. Den väg kvinnan valt bort var fantastiskt vacker i det röda skymningsljuset. Så vi fortsatte längs strandpromenaden, tog in på den stig som kvinnan inte orkat gå. Vi gick på skaren, ibland tvingades vi pulsa. En ensams människas fotspår skar som en räls över snötäcket. Ibland sjönk våra fötter ner i det djupa groparna orsakats av denna människas tyngd. Jag tyckte det var så vackert, vyn från vår promenadstig - det skumma ljuset, det tjocka snötäcket, den gula bron, ljusen från andra sidan älven. Jag ångrade mig inte en sekund. Där och då insåg jag att okända stigar och oplogade vägar är vad som för oss människor närmare livet. En äkta vän vid sin sida är ovärderligt när man söker sig genom ett mörker eller upptäcker en ny kontinent.

När vi skildes åt kände jag mig fri. Jag frös om mina händer. Den skarpa, kalla luften till trots - det var lätt att andas igen.
Jag vill tacka dig för den promenaden, alltför ofta glömmer jag bort att tala om för dig hur värdefull du är. Tillsammans med en vän som dig är jag beredd att pulsa fram fler stigar i tjocka snötäcken. Vår promenad fick mig att längta efter att vandra genom djupa regnskogar, torra öknar och tomma gator när resten av världen sover. Den stunden fick mig att inse precis hur underbart livet kan vara - om man bara vågar gå sin egen väg.